Tell my guns I’m coming home

 

Jag minns när jag var fjorton, det välsignade bredbandet och youtube som precis gjort intåg i mitt liv. Video efter video med Bon Jovi, Aerosmith och Mötley Crue slukades, detta var fantastiskt !  Den stationära datorn var placerad i pannrummet, två våningar upp låg alla och sov och där satt jag mitt i natten i min älskade Guns N Roses tröja och kände adrenalinet pumpa som aldrig förut. Alla nätter jag spenderade där, lyssnades, sjungandes, drömmandes om livet efter Rättvik. All 80-tals Rock som blev sountracket, psykologen och religionen genom mina tonår. Alla mornar jag kom i säng klockan sex för att det fanns för mycket känslor som behövde kännas. Åh jag var så hungrig på livet, på världen, på att få ut det mesta av allt.

Livet mellan 15 och 22 har varit en berg och dalbana utav rang. Men jag är stolt, så förbannat stolt över hur jag trotsat rädslor, demoner och nej sägare med ett öppet sinne, stort hjärta och värdighet (vilket kan var relativt från dag till dag även för mig, men det är en annan historia) och följt den där kraften och viljan att utforska, uppleva, känna, älska och mer eller mindre frivillig få uppleva en väldigt stor del av ett mänskligt känsloregister.

De senaste fyra åren har jag spenderat ungefär fyra månader i Sverige. Det skulle vara omöjligt för mig att ha det på något annat vis när jag ser tillbaka, för Victoria 15 år hade längtat så länge, känt att äventyret, adrenalinet och möjligheterna väntade där ute.  Och jag ångrar inte en enda dag, ett enda skratt, tår, kyss, öl, dans, möte eller resa. Det är fantastiskt att kunna säga att jag upplevt allt det jag drömde om framför datorn för sju år sedan, all det och så mycket mera. Men jag är trött nu, de högsta topparna har mötts av de lägsta mörkaste hål och jag tackar högre makter ( nej, mina föräldrar, vänner, psykologer och mig själv) för att jag fått hjälp i de stunder jag inte klarat att hålla mig flytande på egenhand.

Jag behöver en pause ifrån äventyret. Batterierna måste laddas och jag orkar inte med ett till avsked, flytt eller mörk period. Jag vill ta alla erfarenheterna jag har och använda dem till något mer värdefullt än en sjuhelvetes historia på fest. Jag kommer för alltid berätta mina historier, förmodligen tills eventuella barnbarns öron blöder. Om vägen till erfarenheternas användnings område kommer att finnas genom utbildning, politiskt engagemang eller något annat får tiden utvisa. Men jag vet att jag vill stanna på en plats länge nu och jag vill bygga en vardag och ett hem. Känna känslan av stabilitet utan att ständigt vara på väg.

Tänk om fjortonåriga Victoria hade vetat att allt den hon drömde om skulle slå in och att Jon Bon Jovi hade rätt i det mesta han sjöng som gällde livet.  Jag ska försöka leva på ett sådant vis så att den naiva, unga, fantastiska glöd jag kände då alltid finns kvar och det gånger jag tappar den ska jag läsa detta och försöka minnas.

” Den där ungen kommer alltid att klara sig” sa min förskolepedagog till Mamma. Och jag antar att hen hade rätt.
Ännu en gång är klockan alldeles för mycket och jag lyssnar på Bon Jovi. Livet har tagit en ny vändning, men äventyret är inte slut. Det är skönt att vara hemma och att jag har hittat hem i mig själv. Tack livet, jag ser fram emot fortsättningen.

En reaktion på ”Tell my guns I’m coming home

  1. Ryser, ryser, ryser! Grymt skrivet!! Hög igenkänning på ”Livet mellan 15 och 22 har varit en berg och dalbana utav rang” Fyller 22 i maj och känns som min bergochdalbana börjar plana ut…men ska inte se för långt fram ändå, för vad vore de högsta topparna om man inte varit i de djupaste dalarna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s