hade varit battre med prickar // Jag later dig ga nu

Jag tror ofta att jag har problem att leva i nuet, att jag alltid drommer om morgondagen, nasta steg, en annan plats. Men sanningen ar att jag lever for mycket i nuet. Jag glommer att det fans ett igar och att det kommer en morgondag. Herre gud jag alskar pa direkten, jag kan uppskatta det minsta lilla i en skitsituation samtidigt som att jag inte kan se nagat annat an morker. Som om hjarnhalvorna arbetar pa varsin spelplan.

Jag har 22 bast och vilket liv jag har levt hittils. Ibland, okej ofta, tanker jag att jag maste skriva en bok, om alla kannslor och upplevelser.

Jag var 20 ar, decembersnon foll tungt utanfor bussfonstret och jag tog upp pennan och tryckte fram udden. 4timmar mellan Rattvik och Stockholm, orden och jag. Det har var det ogonblicket jag vantat pa i tva javla ar. Det var dags att lata dig ga. For hur slapper man nagon som varit ens varld, ens klippa, trygghet, basta van men ocksa sarat och missbrukat ett fortoende sa in i helvete. Jo, man bryter banden och ger hjartat tid att laka. I allafall i min varld. Sa jag satt mig och skrev, sida efter sida om dej, om allt jag kande och det som byggts upp. Vreden fick mig att fylla i vissa ord hundra ganger om, sa att bokstaverna blev tjocka och nastan slet sonder pappret. Samma lat spelades om och om igen i min alskade ipod nano och tillslut sa hade alla de kanslor som blev till tjara i hjartat blivit till bokstaver ord och krumelurer och det fanns absolut inget mera att saga. Jag later dig ga nu, var det sista jag skrev. Och sen andades jag ut.

Den kvallen var en av de roligaste i mitt liv. Jag hade aldrig varit sa lycklig eller gatt med sa latta steg. For att gavidare handlar inte nodvandigtvis om att forlata, eller att tycka det som hant ar okej. Det handlar om att acceptera, uppskatta det goda som var och befria sig ifran negativ anknytning.

Och just nu ar jag i en process dar jag gor precis just detta, men med 22ar av mitt liv. Det tar tid, men sakta lyfter tyngderna ifran axlarna och andetagen blir lattare och sakrare och jag vagar tro igen. Kanske andras saker nar jag kommer till Sverige igen, vem vet. Men jag ar nagonting bra pa sparen.

Och jag saknar att skriva. Gud vad jag saknar att skriva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s