Tom Waits is my stalker

Nån gång under tidigt 2000-tal sjöng Jon Bon Jovi en cover på I hope that I don’t fall in love with you i ett Ally McBeal avsnitt. Jag förälskade mig i låten (och Jon Bon Jovi) och lyckades rota fram originalet av Tom Waits i en dammig skivsamlig.

Tiden gick och jag glömde sedan bort både Tom Waits och låten. Till jag var nyss fyllda 17 år, dödsförälskad i en kille jag inte vågade berätta det för och dövade mitt tonsnårs hjärta med ett Youtube-maraton. Där, vid sidan av videorutan var den, jag kom ihåg vart enda ord av texten fast jag inte hört den på flera år. Rätt in i pubertetshjärtat slog den mig. Efteråt klickade jag mig in på Downtown Train. Även den kom som en kräftsmäll av känslomässig pricksäkerhet. Jag bestämde mig för att inte berätta för honom hur jag kände. Jag hade Tom Waits som höll mig i handen istället.

Av någon anledning har sedan Tom Waits musik och skådespeleri smugit sig in som ett soundtrack till mitt liv, inte som någon favorit artist men något som påminner mig om att livet är vad det är. Lika bra att njuta.

Jag lyssnade på Downtown Train när hjärtat var förvirrat och någon sa ”You’ll always be my favourite What if”. Någon sjöng Downtown Train på en karaokebar en vecka innan mitt plan till Cuba lyfte och ångesten var enorm. Idag lyssnade jag på den låten och släpper saker jag borde släppt för längesedan. Tom-terapi när den är som bäst.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s