Att sörja sig själv och att hoppas

Jag minns hur jag kunde sitta i timmar framför min stationära hp med fetingskärm. Datarummet låg i källaren vilket tillät mig att spela musik så högt jag ville när som hellst på dygnet. Jag live streamade Bon Jovi ifrån Chicago och Iron Maiden ifrån Japan och kunde spendera timmar varje natt framför youtube upptäckandes ny musik. Varje natt sjöng jag, för mig själv, för att det gav mig glädje. Jag har inte sjungit på fyra år. Jag ha ingen som helst teknik kvar. På gymnasiet, efter alla röstlektioner vi hade var jag faktiskt riktigt bra. Men nu är det fem år sen sist. Jag skriver knappt längre. Jag tycker knappt längre. Det är bara den omedelbara tillfredsställelsen som gäller. Adrenalinet i att springa, dricka, äta, ligga, hoppa , falla. Jag har inte tålamodet till att skapa, för jag är rädd att om jag stannar upp och tänker eller är ensam så kommer ångesten.

Igår spelade Kiss och Mötley Crue i Toronto. Men jag gick inte ens dit och kollade om någon sålde biljetter utanför. För 5år sedan sov jag 2 nätter utanför Globen för att försäkra mig om en plats längst fram. Mötley är fortfarande ett av mina favoritband och ett av de band som utgjort soundtracket till min tonårstid.
Kiss är fortfarande kvar på listan av band jag verkligen vill se. Men jag brydde mig inte ens om att kolla upp var i stan de spelade. Jag vet att det är för att jag var rädd. Rädd för att åka ensam dit, rädd för alla känslor det skulle väcka att se dessa band, rädd för vad det skulle kosta med en biljett ( pengar är ångest även om jag har gott om dem just nu) rädd för att åka hem själv på kvällen. Så jag undviker hellre att försöka än att riskera ångest. Till och med glädje var för ett år sedan en allt för stark känsla att hantera, så glada stunder brukade också sluta i ångest.

Jag är rädd för att jag har tappat mig själv i min sjukdom. Att de senaste 2,5 åren har handlat om att komma tillbaka, krascha och komma tillbaka igen. Jag har ingen aning om vem jag är. Jag försöker så in i helvetes mycket att hitta tillbaka till någon form av personlighet som inte är sjuk. Jag försöker hitta saker som gör glad, aktiviteter som är meningsfulla och människor som får mig att känna mig bra.

Det är de små sakerna som är svårast. Eller de sakerna som jag älskar att göra mest som genererar i mest ångest innan. Det kallas förväntningsångest. Jag måste söka jobb snart. Fatta ångesten i det.

Jag vill vara hon som satt framför datorn och sjöng med i alla Whitesnake låtar, orädd och förväntansfull på livet. Jag är fortfarande förväntansfull men lamslagen av rädslan för att bli sjuk igen. Så istället för att leva gör jag ingenting.

Jag vill hitta mig själv igen. Jag vet inte ens när jag tappade det. Någonstans mellan öl och ångest antar jag.

Ny stad, nytt land, ny kontinent. Mitt sinne känner inga gränser. Men det enda jag vill göra här är att få ett jobb som jag trivs med och sedan ha så roligt som möjligt. Inget drama, inga idioter och så lite ångest dom möjligt. Det har jag förtjänat så jävla mycket.

Och så vill jag få honom att känna sig älskad varje dag. Och så ska jag börja sjunga igen eller spela teater eller båda.
Jag har ett år här. Och jag har honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s