Family’s first

När jag var 17 år flyttade jag hemifrån första gången. Jag var så jävla arg på allt. På världen, på min familj, på allt. Och med all rätt många gånger. Jag behövde komma bort, jag visste det redan då. Prova något nytt och hitta näring till min rastlösa själ.
Jag kom aldrig riktigt hem igen efter den där flytten hösten 2007. Hem blev mer eller mindre ett litet stopp på väg bort igen. Bort mot Uppsala, Borås, Stockholm, Oslo, London och Centralamerika.

Den där ilskan avtog under åren, jag läkte och framförallt, min syn på och relation till världen och andra läkte. Ett jävla super jobb har jag gjort. Det tänker jag inte sticka under stolen. Men jag vet också att jag faktiskt aldrig hade klarat av att läka eller våga kasta mig ut och se mig omkring om det inte var för att jag alltid visste att det finns en familj där hemma som älskar och stöttar mig oavsett vad.

Dom finns alltid där och hjälper. Men dom skulle aldrig göra jobbet åt mej. Dom låter mig ta den tid det tar, göra mina egna misstag och växa till min egen person. Men jag vet alltid att dom finns där som en stabil grund att falla tillbaka på.

Och det känns så bra att får vara i Rättvik i Sommar. Att bo med lillebror och att familjen kommer att komma hit titt som tätt.

Jag är hemma och jag är hel.
Det här är den viktigaste känslan jag haft på länge.


Fulla syskon på fest.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s