Bussbekännelser

Molnen känns så nära, bergen som omger oss försvinner in i fluffet där uppe. Antingen så är himlen längre ner här eller så åker vi på en bergsväg ganska högt över havet. En dum en tror nästan att vi är med i juressic park och ska snart ut och springa mellan betande långhalsar. Vägkanten existerar inte, bara djungelbeklädda bergsväggar som ibland öppnar sig för att ge en skymt av oändligt grönskande djupa dalar. Det är så förlamande vackert här. Hur skulle jag inte kunna känna frid?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s