Om mitt 22 Juli. Oslove

”En bomb har sprängts i Oslo”. Första smset  som plingar till när jag slår på mobilen eftermiddagen den 22 Juli är ifrån Mamma. ”Jaha nu har idioterna sabbat tunnelbane renoveringen igen” tänker jag. Det har ju hänt förut och ingen kunde ta sig till jobbet på hela dagen. Nästa sms tas emot kort efter ”Hej, hur mår nu ? Lever ni?”. Det är ifrån Lisa som varit i Sverige hela sommaren. Jag är på Gran Canaria  och oroar mig mest över min brända rygg och att om jag ska våga åka vattenskoter eller inte.
Min pojkvän slår på Cnn på hotellrummets tv och bilder ifrån vår hemstad visas. Det är inte de vanliga natursköna bilderna ifrån nordnorge eller på glada fredspristagare som visas. Det är  människor med blodiga ansikten,  en förstörd kontorsbyggnad och en reporter som pratar om ”eleven dead and many injured”.
Jag minns att jag tänker att det låter allvarligt, min andra tanke är ” Låt det inte vara någon muslim som gått nuts”.  Om en invandrare hade gjort detta hade alla fått skulden och mer segregering var det sista Oslo behövde.

Smsen med frågor om vår hälsa fortsätter komma så Rsd loggar in på facebook för att meddela alla att han är i Spanien och mår fysiskt bra.
Jag lånar datorn kort efter och har flera oroliga mail. Då hade jag inte varit inne på internet på två dagar, jag som alltid är inne på facebook. Vi fick tag på alla vänner, alla verkade vara fysiskt oskadda. Det var vad vi trodde, tills vi kom hem.

”25 döda”
Jag tänkte på mitt jobb som inte ligger så värst långt ifrån bomben, jag tänkte på om några av barnen hade hört eller sett något? Jag tänkte på en vän som gick förbi där det small, varje dag. Var var han nu ?

Jag stod i duschen började gråta och för första gången på flera år bad jag. Jag vet inte till vad eller vem. Men jag bad för min rädsla och för Oslo.

Smärtan och chocken efter 22 Juli kom efteråt. Min hemstad hade drabbats av terrorism och en fruktansvärd massaker hade ägt rum. Någon försökte pissa demokratin i ansiktet. Och sakta men säkert fick jag veta att fler och fler bekanta till mig blivit väldig drabbade av det som hänt. Allt känner vi någon som var på ön eller nära bomben. Oslo är en liten stad, Norge ett litet land men människorna är starka.

Det människorna i min hemstad gjorde dagarna efter var det vackraste jag sett. Gemenskapen, styrkan, modet att vägra slåsned av en idiot och modet att visa sig männsliga. Att vi stod upp för demokratin när det behövdes som mest. ”Om en man kan sprida så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek alla vi kan ge”.
Statsminister Jens Stoltenberg blev för mig en symbol för trygghet, medmänsklighet och hopp. Med tårar i ögonen säger han ” vi ska möta terrorism med demokrati, intolerans med tolerans”. 

Idag, fem månader senare tänker jag på alla drabbade. På mig själv och på min hemstad Oslo. Jag tänker på hur stolt jag var över att för första gången få rösta i kommunvalet i Oslo i höstas. Hur stolt jag var över att kunna bidra till demokratin.

Jag tänker på att kärlek sprider kärlek, och hur glad jag är över att jag är okej.
Jag tänker framförallt på det statsministern sa ett par dagar efter dåden;

”Man angrer aldri på den klemmen man ga” 
man ångrar aldrig den kramen man gav. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s