Rsd har åkt. Det var hej då och tårar och vemod och fan och hans moster.
Men nu är det slut och jag lever ändå.
Det går faktiskt förhållandevis bra, kanske för att jag har haft så långtid på mig att förbereda mig. Eller för att jag inte har fattat än. Det var ju bara tretton timmar sedan jag träffade honom…
Singel. Det är alltså en civilstatus jag ska identifiera mig med från och med nu. Konstigt. Det ska ändå bli rätt spännande att se hur jag hanterar detta, för jag har ju verkligen inget val. Han är i Asien och jag är i Centralamerika när han kommer tillbaka. Jag kan inte göra något åt detta just nu så det är bara att acceptera.
Det blir en process det här. Projekt heartbreak, för det går ju inte bara att stänga av känslorna med ett knapptryck.
Vi får se hur det går. Just nu lever jag och mår bra.
I övermorgon flyttar jag till Sverige.
Det kommer att gå bra även om det kommer att vara lite tufft också. Du klarar det här! Se bara till att ta vänner och andra bra pratkamrater till stöd när du behöver det 🙂