Om varför jag flyttar osv

Jag bor i världens främsta välfärdsstat. Det finns ingenstans i världen där klyftorna mellan fattiga och rika är så små som här. Sjuk och psykvården kostar mig max 1800 norska kronor om året (160 euro, 2000 sek), oavsett sjukdom. 100% sjukersättning vid sjukdom och jag får gå ifrån jobbet, med lön, för att träffa min psykolog. Jag har ett fast jobb med en lön där jag har råd att spara hälften varje månad och ändå leva gott. Trots detta är jag klassad som rätt lågavlönad i detta land. Hör ni hur bra man har det ekonomiskt här ?
Vill jag så kan jag utbilda mig på halvfart och efter ett år jobba 50% som förskolelärare med samma lön som jag har nu. När jag är färdig har jag nästan dubblat min lön. Mina kollegor är otroligt kompetenta, jag älskar barnen och en heltid tjänst i Norge är 37,5 timmar inkl 30 min betald rast, var dag.

Jag har vänner jag älskar och bodde tillsammans med en man jag älskar. En person som förstår mig, som får mig att skratta, känna mig trygg och som alltid stöttar.

Jag önskar så att jag kunde stanna här. Börja plugga och leva med honom. Men det finns så mycket annat jag vill göra. Jag vill se och uppleva den här planeten innan det är för sent. Lära mig saker och finna styrkan och inspirationen till att förändra, att kanske bidra till att rädda den här jävla planeten medans det fortfarande går.

Åker jag inte på den här resan så kommer jag att börja plugga här, förmodligen skaffa ungar och sedan vilja dra när jag är 35 iallafall. Jag kommer säkert tillbaka till Norge, för jag har förälskat mig i landet. Vännerna finns alltid kvar, kanske inte just här, men vill man så håller man kontakten. Kärleken däremot är det som gör ondast. Men det är vad det är och när åldersskillnaden är stor och vi vill vara tillsammans men inte vill samma saker just nu i livet så går det helt enkelt inte.

Men jag måste detta, för att jag kan och för att jag måste få se världen på riktigt.
Det är så jävla lätt att glömma bort världen där ute när man har det så jävla bra och bekvämt som här.

Och det är här jag står just nu i livet. Hjärtekrossad och livrädd. Men samtidigt förväntansfull och glad.
Om sex dagar sitter jag på ett plan till Sverige och Oslo livet är slut för denna gång.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s